Carl Michael von Hausswolff & Thomas Nordanstad / 18.08-25.09.2011
(For English please scroll down)
Carl Michael von Hausswolff & Thomas Nordanstad / 18.08-25.09.2011
Hashima, Japan 2002
Al Qasr, Bahriyah Oasis, Egypt 2005
Electra, Texas 2008
Heaven
Everyone is trying to get to the bar
The name of the bar, the bar is called heaven
The band in heaven, they play my favorite song
Play it one more time, play it all night long
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
There is a party, everyone is there
Everyone will leave at exactly the same time
When this party's over, it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
When this kiss is over it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Lyrics, David Byrne/Jerry Harrison, Talking Heads, Fear of Music, 1979
Sedan början på 2000-talet har Carl Michael von Hausswolff och Thomas Nordanstad arbetat på en serie filmer som skildrar postindustriella platser, samhällen som en gång sågs som lysande exempel på utveckling men som idag framstår som spökstäder, uttjänta och tömda på sina resurser. Filmerna som visas på Oslo Kunstforening är gjorda på tre skilda platser; Egypten, Japan och USA. De berättar var sin historia, men representerar samtidigt ett kontinuum över sakernas tillstånd. Al Qasr i El-Wahat el-Bahriyah (den norra oasen) har varit befolkad sedan neolitisk tid. Den obebodda ön Hashima utanför Nagasaki befolkades under en kort period för gruvdrift under industrialismens guldålder, medan Electra i norra Texas fortfarande klamrar sig fast vid de sista droppar oljepumparna klarar att utvinna.
Filmerna är utdragna i tid och saknar i princip handling. De bär med sina musikaliska undertoner en tydlig prägel av dystopi. De utgör alla platser som mer eller mindre kommit i kollisionskurs med människans framfart. I Al Qasr har vattnet alltid utgjort en huvudkälla för tillväxt. Trots att området moderniserats de senaste trettio åren, är det kanske den plats som påverkats minst under åren som gått. Hashima står som symbol för den utveckling som gjorde Japan till en av världens ledande ekonomier, samtidigt som ön betecknar industrialismens första skede när kolet var centralt för den ekonomiska tillväxten. Electra representerar det andra skedet, då oljeindustrin kom att styra stora delar av världsekonomin och politiken. Båda platserna bär tydlig prägel av konsekvenserna av människans exploatering.
De tre filmerna kan speglas mot de händelser som nyligen skett i Mexikanska golfen, Egypten och Fukushima. Men de kan också ses som en samtida Gudomlig komedi.(1) Om Hashima representerar helvetet, skulle Electra kunna stå som metafor för limbo.(2) Al Qasr skulle i så fall kunna fungera som sinnebilden för det jordiska paradiset, dit man kommer efter det att man renats från synd och innan man träder in i det himmelska paradiset.
Mellan 1887-1974 fylldes ön Hashima till bristningsgränsen med gruvarbetare och tömdes på de kolfyndigheter som fanns under havsytan. Den kala ön, som utsätts för tyfoner stora delar av året, räknades som en av de mest tätbebyggda platserna på jorden.(3) År 1890 köpte Mitsubishi Hashima och 1907 färdigställdes den betongmur som omgärdar ön, och som gett den öknamnet Gunkanjima (slagskeppsön). På 1910-talet hade befolkningsmängden ökat till över 3 000 och för att lösa bostadsbristen lät man uppföra det första betongblocket i Japan. Varje lägenhet bestod av ett rum på cirka 10 kvm. Bad, toaletter och kök var kollektiva. Fler block byggdes för att tillmötesgå den ökande tillverkningstakten. På 1940-talet hade produktionen stigit till över 400 000 ton, något gruvarbetarna, många av dem krigsfångar från Kina och Korea, fick betala ett högt pris för. Ett flertal dukade under, antingen i gruvorna eller på grund av den svältdiet som rådde eller genom att kasta sig i havet med hopp om att nå en av grannöarna. Vid andra världskrigets slut hade cirka 1 300 man omkommit. På 1950-talet nådde befolkningsmängden sin höjdpunkt och i bostadsområdena uppgick folktätheten då till 1 391 invånare/km².(4) När fokus på allvar förflyttades från kol till olja under 1960-talet lades gruvdriften ner runt om i landet. Mitsubishi stängde gruvan 1974. Hashima har sedan dess återgått till att vara obebodd. Det enda som vittnar om dess närliggande historia är de övergivna byggnaderna, bostadshusen, skolorna, sjukhus och tempel, som idag i stort sätt ligger i ruiner. År 2009 gjordes delar av ön tillgängliga för besökare efter att ha hållits stängd i 35 år.
Electra i norra Texas grundades på1850-talet av familjen Waggoner som köpt marken för boskapsuppfödning. När järnvägen byggdes lyckades man övertala investerarna att lägga en tågstation intill ägorna, vilket ledde till att ranchen snabbt expanderade till småstaden Beaver Switch. I början av 1900-talet döptes staden om till Electra efter Daniel Waggoners dotter.(5) Eftersom klimatet var torrt borrade man ofta efter vatten. År 1911 stötte man på olja och snart fylldes landskapet av oljepumparnas långsamma bugningar. Ranchen Waggoner har flera likheter med Reata i filmen Giant från 1956 med Elisabeth Taylor, Rock Hudson, James Dean. Där får vi följa hur oljan förvandlar Texas ranchägare till landets mest förmögna av sin generation. Befolkningsmängden i Electra ökade raskt och på 1930-talet hade staden 6 000 invånare. Efter 1960-talet började invånarantalet sjunka och idag räknar man med en befolkning på mindre än 2 000. Sedan början på 2000-talet anordnas en årlig Pump Jack Festival i Electra.
Al Qasr ligger i El-Wahat el-Bahriyah (den norra oasen), i en sänka 360 km sydväst om Kairo. Där har man i alla tider arbetat med jordbruk; främst fruktodlingar; dadlar och oliver, gruvdrift och på senare tid turism. Området består av en mängd småbyar där el-Bawiti räknas som administrativt center, Al Qasr ligger i dess omedelbara närhet. Befolkningen består av Wahatier, vilket på arabiska betyder de som kommer från oasen, ättlingar till beduinerna som i urminnes tider befolkat området. Den traditionella sången och musiken som spelas på flöjt, trummor och simsimeyya, utgör en viktig del av kulturen i el-Bahriyah, något som framgår av Hamed Alfrganeys sång i von Hausswolff och Nordanstads film. Stadens spartanska framtoning gör det kanske svårt att skönja de paradisiska kvalitéerna, men det finns samtidigt något tilltalande i att så lite förändrats under så lång tid, med att vissa skeenden är extremt långsamma, nästintill stillastående. Efter det att en asfalterad väg anlades mellan Kairo och el-Bahriyah i början på 1970-talet har isoleringen brutits. Med vägen kom elektricitet, telefonlinjer och television, och Wahatidialekten började påverkas av influenserna från Kairo. Idag utgör turismen en allt viktigare inkomstkälla, främst genom de gravar man funnit på platsen. Al Qasr är möjligtvis den film som framstår som minst dystopisk, men i slutet ser man en karavan tankbilar fyllda med vatten från oasen köra upp på vägen i riktning mot Kairo. Utgången ter sig i så måtto oviss, till och med i paradiset.
I Dantes universum beskrivs helvetet och det himmelska paradiset som beständiga tillstånd medan skärselden bär prägel av en uppåtstigande förändringsspiral där ont och gott existerar samtidigt. Dygderna återfinns sida vid sida med lasterna; bekännelsen, ångern och gottgörelsen. Purgatoriet avrundas med att man dricker ur floderna Lethe (goda minnen) och Eunoë (styrka) innan man slutligen når det jordiska paradiset på toppen av skärseldsberget. Det kan verka som en paradox att det himmelska paradiset till skillnad från det jordiska är statisk till sin natur. För är det inte så att det onda speglas i det goda och tvärtom, att det ena inte kan existera utan det andra? Vidgar vi perspektivet något och ser ner på jorden från ovan upptäcker vi att allt existerar samtidigt, på en och samma gång, natt såväl som dag, nuet, gårdagen som morgondagen, vinter, vår och sommar, ont såväl som gott, kärlek såväl som hat.(6) Och kanske är just i spänningsfälten mellan dessa tillstånd som kreativiteten är som störst, när man kan ana sig till de mest ödesdigra eller tillåta sig att drömma om det tillstånd av extas vi så sällan lyckas uppnå. Kanske är det ändå som i Talking Heads sång, att himlen är dötråkig just för att den är statisk; ”It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun. Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens”. Eller kanske är det helt enkelt vår fysiska natur som står i vägen för den himmelska saligheten.
Om Carl Mickael von Hausswolff och Thomas Nordanstad
Sedan sent 1970-tal har Carl Michael von Hausswolff arbetat som kompositör med bandspelaren som främsta verktyg, samt som konceptuell konstnär med fokus på fotografi, installation och performance. Hans arbeten har presenterats i biennaler i Istanbul och Johannesburg, på Manifesta i Rotterdam, i Liverpool, Documenta X i Kassel och Venedigbiennalen i 2001 och 2003. Sedan början på 2000-talet har Carl Michael von Hausswolff och Thomas Nordanstad samarbetat om en serie filmer som alla skildrar postindustriella platser, samhällen som en gång sågs som lysande exempel på utveckling, men som idag framstår som spökstäder, uttjänta och tömda på sina rikedomar. Det är första gången i Norden som filmerna presenteras tillsammans. Thomas Nordanstad arbetade som gallerist i Stockholm och New York under hela 1990-talet där han gjorde över 300 utställningar med konstnärer från Europa, USA och Asien. Sedan 1999 har han arbetat som filmare med dokumentärfilmer som Painting Pol Pot och Dictator’s Don’t Wear Jeans bakom sig. Carl Michael von Hausswolff är född 1956 och bor och arbetar i Stockholm. Thomas Nordanstad är född 1964 och bor och arbetar i Stockholm och Bangkok.
Det är första gången i Norden som filmerna presenteras tillsammans.
I samband med vernissagen kommer ett samtal att hållas med Carl Michael von Hausswolff och Thomas Nordanstad.
För mer information
Kontakta oss på telefon 22 42 32 65 eller
Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere javaskript for å kunne se den.
Carl Michael von Hausswolff & Thomas Nordanstad / 18.08-25.09.2011
Hashima, Japan 2002
Al Qasr, Bahriyah Oasis, Egypt 2005
Electra, Texas 2008
Heaven
Everyone is trying to get to the bar
The name of the bar, the bar is called heaven
The band in heaven, they play my favorite song
Play it one more time, play it all night long
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
There is a party, everyone is there
Everyone will leave at exactly the same time
When this party's over, it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
When this kiss is over it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Lyrics, David Byrne/Jerry Harrison, Talking Heads, Fear of Music, 1979
Over the last decade Carl Michael von Hausswolff and Thomas Nordanstad have been collaborating on a series of films documenting post-industrial locations, communities that once were seen as shining examples of man's development. Today these same sites appear as ghost towns, exploited and drained of their resources. The films shown at Oslo Kunstforening/Oslo Fine Art Society were made over a period of ten years at three different locations in Egypt, Japan and the US. Each of them tells a separate story but they also represent a continuum over the state of affairs. Al Qasr El-Wahat El-Bahriyah (the northern oasis) has been inhabited since the Neolithic period. The uninhabited island of Hashima outside of Nagasaki was populated for mining for a short period during the golden age of industrialism, while Electra in northern Texas still clings to the last drops of oil that the pump jacks are able to extract.
The films are stretched out in time and lack plot, their musical undertones leaving an impression of dystopia. They all represent sites that more or less clash with the progress of man. Al Qasr, where water has always been the main source for growth, is perhaps the place that has been the least affected over the years. While Hashima stands as a symbol for the development that made Japan one of the world's leading economies, the island also represents the first stage of industrialization when coal was central to economic growth. Electra represents the second stage when the oil industry came to control large parts of the world economy and politics. Both locations carry an unmistakable imprint of the impact of human exploitation.
The three films can be seen in relation to what recently occurred in the Gulf of Mexico, Egypt and Fukushima. But they can also be looked upon as a contemporary Divine Comedy.(1) If Hashima represents Hell, Electra could stand as a metaphor for Limbo.(2) Al Qasr would then symbolize the Earthly Paradise, where you end up after being purified from sin and before entering the Heavenly Paradise.
Between 1887-1974 the island of Hashima filled to the breaking point miners and was emptied of its coal deposits below sea level. The barren island, exposed to typhoons most of the year, was counted as one of the most densely built places on earth.(3) In 1890, the Mitsubishi Corporation bought Hashima and in 1907 they completed the concrete wall that surrounds the island, which gave it its nickname Gunkanjima (battle ship island). In the 1910s the population had increased to over 3 000 and to provide housing the first concrete block in Japan was constructed. Each apartment consisted of a room of about 10 sqm. Baths, toilets and kitchen’s were communal. More blocks were built to meet the increasing production rates. In the 1940s, production had risen to over 400 000 tons, for which the miners, many of them prisoners of war from China and Korea, paid a high price. Numerous died, either in the mines or from undernourishment, or by throwing themselves into the sea, hoping to reach one of the neighboring islands. At the end of WWII about 1 300 men had perished. Population peaked in the late 1950s, with a density in the residential areas reaching 1 391 inhabitants/km².(4) In the 1960s when focus shifted from coal to oil the mining industry closed down around the country. Mitsubishi closed the Hashima pit in 1974. Since then the island has gone back to being uninhabited. The only thing indicating its recent history are the abandoned buildings, residential blocks, schools, hospitals and temples, all virtually in ruins. In 2009 part of the island opened to visitors after being kept closed for 35 years.
Electra in northern Texas was founded in the 1850s by the Waggoner family for cattle farming. When the railway was built the investors were persuaded to place a station next to the ranch, which eventually expanded into the small town of Beaver Switch. In the early 1900s the town was renamed Electra after Daniel Waggoners daughter.(5) Due to the dry climate farmers often drilled for water, and in 1911 they hit oil. Soon the landscape was filled with the slow bowing of the oil pumps. The Waggoner ranch has many similarities with Reata in the movie Giant from 1956 with Elizabeth Taylor, Rock Hudson, James Dean. In the film we follow how oil transformed the Texas ranchers to the wealthiest in the country of their generation. The population of Electra grew rapidly and in the 1930s the town had 6 000 inhabitants. During the 1960s the population began to decline, and today it is estimated to less than 2 000. Since the early 2000s, Electra organizes an annual Pump Jack Festival.
Al Qasr is located in El-Wahat El-Bahriyah (the northern oasis), in a valley 360km southwest of Cairo. Agriculture has always been the main source of growth, mainly orchards, dates and olives, later mining and more recently tourism. The area consists of many small villages where el-Bawiti counts as administrative center; Al Qasr is located in its immediate vicinity. The population is of Wahati descent, which in Arabic means Those from the oasis, Bedouins who have inhabited el-Bahriyah since ancient times. The traditional song and music played on flute, drums and simsimeyya, is an important part of the culture of el-Bahriyah, as heard in the song of Hamed Alfrganeys in von Hausswolff’s and Nordanstad’s film. The city's austere appearance makes it perhaps difficult to distinguish any paradisiacal qualities at first sight, but there is something appealing in that so little has changed over the years, in that some processes are allowed to remain extremely slow, almost stagnant. When the paved road was built between Cairo and El-Bahriyah in the early 1970s, the isolation was broken. With the road came electricity, telephone and television. The Wahati dialect has since then also been affected by influences from Cairo. Today, tourism is an increasingly important source of revenue, primarily because of the graves that have been excavated lately. Al Qasr, Bahriyah is possibly the least dystopic of all three films, but towards the end you see a caravan of trucks filled with water from the oasis drive up the road in the direction of thirsty Cairo. Even in paradise, the outcome appears uncertain.
In Dante's universe Hell and the Heavenly Paradise are described as predetermined while Purgatory is depicted as an ascending spiral of transformation/progression were good and evil exists at the same time. The virtues are found side by side with the vices; confession, repentance and atonement. At the end you drink from the rivers Lethe (Good Remembrance) and Eunoë (Energy) before you finally reach the Earthly Paradise at the top of Mount Purgatory. It may seem paradoxical that the Heavenly Paradise, in contrast to the Earthly is described as static in nature. For is it not so that good and evil are reflected in each other, that the one can?t exist without the other? If we broaden our perspective and look down on Earth from above, we discover that everything exists simultaneously, night as well as day, present time as well as past and future (today, yesterday and tomorrow), winter, spring and summer, good as well as evil, love as well as hatred.(6) Perhaps it is in tension between these states that creativity is at its greatest, when you can sense fatal risks or imagine the state of an ecstasy we so rarely reach. What if it is as in the Talking Heads song, that Heaven is dead boring precisely because it is static; ”It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun. Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens”. Or perhaps it is simply our physical nature standing in the way of Heavenly bliss.
About Carl Mickael von Hausswolff and Thomas Nordanstad
Since the late Seventies Carl Michael von Hausswolff has been working as a composer and as a conceptual artist focusing on photography, installations and performance. His works have been shown at biennials in Istanbul, Johannesburg, Manifesta in Rotterdam, Liverpool and Venice in 2001 and 2003, as well as at Documenta X in Kassel. During the 1990s Thomas Nordanstad ran galleries in Stockholm and New York organizing over 300 exhibitions with artists from Europe, the US and Asia. Since 1999 he has been working as a documentary filmmaker with productions such as Painting Pol Pot and Dictator’s Don’t Wear Jeans behind him. Carl Michael von Hausswolff was born in 1956. He lives and works in Stockholm. Thomas Nordanstad was born in 1964. He lives and works in Stockholm and Bangkok.
This is the first time within the Nordic countries that the films are presented together.
Footnotes
1. Dante Alighieri (1265-1321) allegorical poem is like all great art constantly up to date in that each reader is reflected in it. The Divine Comedy summarizes almost encyclopedic the figure gallery of classical literature, as well as figures from Dante's own time, while also depicting a religious and spiritual journey. Dante, The Devine Comedy, Part 1: Hell (1949), Part 2: Purgatory (1955), Part 3: Paradise (1962): Translated by Dorothy L. Sayers, Part 3 with Barbara Reynolds.
2. Limbo, from the Latin limbus for edge, referring to the border of Hell. In Limbo, the first circle of hell, one finds all those who have not been baptized and the so-called virtuous pagans. These innocent, yet cursed may spend life in a second-grade paradise. There are green meadows and a medieval castle with seven gates, which symbolize the seven virtues. You find pre-Christian figures such as Homer, Cicero, Caesar, Electra, Camilla, and Virgil, Dante's companion on the journey. Beyond the first circle, one finds all those who have sined by their own free will.
3. Hashima, The Ghost Island, Brian Burke-Gaffney, Cabinet, issue 7, 2002.
4. This figure is comparable to other densely populated areas in today's Japan, amounting to about 150 inhabitants/km². Today Monaco counts as the most densely populated country in terms of area with 16,688 inhabitants/km², the Vatican is next in line with 1,800, China 137, India 350, Norway has 14 inhabitants/km².
5. In The Divine Comedy Dante meets Electra in Limbo, she is the daughter of Agamemnon, who led the Greeks against the Trojans. According to Dante Electra is guilty of treason for having plotted the murder of her mother. She should have been placed in the ninth circle of Hell, but because the murder was in revenge of her father's death she was upgraded to Limbo. Whether Daniel Waggoner was aware of Electra's fate when he baptized his daughter and eventually named the city, we can not say.
6. When Dante reaches the eighth concentric sphere of Paradise he turns and looks back at the seven spheres he has already visited, and at earth placed in the center of the universe.
A conversation with Carl Michael von Hausswolff and Thomas Nordanstad will be held in conjunction with the opening.
